1914 började filmbolaget Svenska Biografteatern, föregångaren till Svensk Filmindustri, att veckovis producera en filmjournal. Förebilden kom framför allt från Frankrike, där bolag som Pathé och Gaumont sedan slutet av 00-talet satt ihop korta dokumentära inslag till längre filmjournaler.

Under olika namn kom denna svenska filmjournal att visas regelbundet varje vecka på landets biografer under närmare ett halvt sekel. Den har gått till historien under namnet SF-journalen, under årens lopp bytte journalen namn flera gånger. Från f örsta världskriget till televisionens genombrott förmedlade den nyheter och underhållning i bildform till svenskarna.

SF-journalen var ett populärt inslag i bioprogrammet. Efter 1930, när man började att använda berättarröst, vitaliserades journalgenren ytterligare. Ljudet förändrade journalernas form mot ett slags rappare nyhetsmediering i stil med radiomediets. Gunnar Skoglunds karakteristiskt smattrande stämma i SF-journalen blev snart en av landets mest imiterade.

SF-journalen var emellertid inte den enda journalfilmen som visades på svenska biografer. Även andra filmbolag producerade journaler för den svenska filmmarknaden, till exempel Svenska Paramountjournalen och Nuet, Nordisk Tonefilms Journal.