Baserad på det arkivmaterial som SF och Svenska Bio bevarat alltsedan Stockholmsutställningen 1897, var tanken med Sahlbergs film att den finansiellt skulle kunnat bidra med "arkivets förnyelse", som han uttryckte det. Tiden hade nämligen farit hårt fram med de gamla journal- och kortfilmerna i SF:s kasematter i Råsunda. 1960 förvarades filmmaterialet förvisso i tolvgradig temperatur, man kontrollerade det och materialet hade även nödtorftigt katalogiserats. Men bevarandeinsatser med att framställa masterkopior, "så att kasematterna befriades från all nitratfilm", var enligt Sahlberg helt nödvändiga. Därtill önskade han sig medel för att upprätta en ordentlig katalog över filmerna.

1964 bestämde sig SF för att sälja sina gamla journal- och kortfilmer till Sveriges Radio. Sahlberg följde med filmmaterialet och kom inom ramen för Tevearkivets verksamhet, vilken hade inletts på SR redan 1958, att ansvara för restaureringen och dokumentationen av filmerna. Trots att det aldrig förelåg något egentligt officiellt bevarandeansvar för det så kallade "SF-arkivet", kom SR att under årens lopp investera betydande summor i detta filmmaterial. I en första fas, som Sahlberg påpekat i sitt PM, var det nödvändigt att omkopiera filmerna för att ersätta den brandfarliga nitratfilmen. Masterkopior, duplikatnegativ och 16 mm kopior framställdes bland annat, och senare även VHS-kopior. Tevearkivets samling av äldre filmmaterial har senare under åren utökats, och omfattar nu till exempel även journalfilmer från Nordisk Tonefilm (Nuet), filmer från Statens järnvägar, produktioner från filmbolag som Artfilm, Kinocentralen och Tullberg Film, samt filmer med en rad andra provenienser. Samtliga dessa ingår i "Journal Digital".